Gurras rum

Det började nån gång i åttaårsåldern. Ni vet de där småsakerna som man kunde längta efter så mycket att det gjorde ont. Typ ett Lisebergsbesök eller liknande. Så var fisket för mig.

Gurra och jag delar intresset för att fiska. Mitt och Gurras fiskeintresse tog sig tidigt extrema uttryck. Vi kunde sitta åtskilliga kvällar på vinterhalvåret och samtala om ämnet. Inte särskilt extremt kan tyckas men då missar du poängen. När man pratar om fiske finns inga begränsningar på hur stor fisken är. Plats och metodval spelar heller ingen roll och för två pojkar i de tidiga tonåren spelade heller inte ekonomin någon avgörande roll. Inte när man pratade om fiske.

Vi studerade naturligtvis de nya rönen som gavs i de kända magasinen. Det bästa var att läsa dem om och om igen för då var det mycket lättare att fantisera om att man faktiskt var där. På plats, fastspänd i big gamestolen på en båt i medelhavet. Vi läste om de nya fantastiska knutarna och tacklen som skulle innebära en revolution för vårt gäddfiske om bara isen ville smälta nån gång.

Men varför började vi inte med isfiske om det nu ryckte så förbaskat i fisketarmen? För att det inte var aktuellt helt enkelt. Fiska gör man på sommaren. Och dessutom... Om man är ute och fiskar på vintern. Hur skall man då få tid att sitta ner med sin bästa vän, rita sjökort och spekulera i huruvida det kommer vara bra fiske på de nedtecknade platserna nästkommande sommar? Hur skall man då få tid att i ren frustration ställa sig och provkasta den nyoljade rullen på en snötäckt, grusad väg?

Det egentliga fisket skedde på den tiden inte vid sjön. Det skedde på golvet i Gurras rum när vi för femte gången plockade ut alla fiskesakerna på golvet för att strax efteråt lägga dem tillbaka igen. På golvet i Gurras rum trasslade aldrig rullen. På golvet i Gurras rum fick vi aldrig bottennapp. På golvet i Gurras rum fick vi hur mycket fisk som helst.


Ps. Elmotorn fick åka till doktorn nånstans på västkusten. Får la se om den överlever. Ds.