Måndagar har blivit min fiskedag. Eftersom jag slutar jobbet lagom tidigt finns det stora möjligheter att bege sig ut på eftermiddagen.
Igår tog jag cykeln och trampade iväg till Björviksudden. Med tanke på hur dåligt sprängstenen vid nya zeeland har funkat det senaste var det dags att hitta på nåt nytt. Jag visste redan innan att det var bråddjupt och stenigt. Men inte att det var så fruktansvärt stenigt! Första kastet resulterade i bottennapp och tacklet var borta. Hej då dropshotrigg. Jag bytte till relaxjigg med 8 grams huvud och försökte fiska av de olika vattenskikten. Inte ett nafs. Jag rundade udden där det enligt hur jag minns ekolodsbilden borde ha varit runt 5 meter. Det var 50 cm. Såvitt jag har förstått är det dåligt med Gös på en halvmeters djup så här års.
Självförtroendet fick sig, som brukligt är de senaste veckorna, en rejäl törn och jag kände mig närmast som en fisk på land. Fullständigt villrådig och allvarliga problem att motivera mig till vidare handling.
Jag drog tillbaka till sprängstenen i ett sista desperat försök att hjälpa självförtroendet från att drunkna. Med mycket kort snorkel över vattenytan kämpade vi tillsammans mot klockan och en halvtimma senare sjönk det till botten. Snorkeln var full av vatten och det fanns inte ett livgivande tecken från självförtroendet som vid det här laget hade andats in så pass mycket vatten att ett återupplivningsförsök var meningslöst.
Hem åkte jag och grät ut hos frun som inte verkade nämnvärt bekymrad över att Viaredssjön verkade livlös. Jag nämnde inget om att självförtroendet hade gått samma öde tillmötes.
Återkommer med datum för minnesstund. Om någon kan spela dragspel eller nåt annat som låter sorgligt och melankoliskt mottages tacksamt förslag. Verkar som att jag blir ensam i sorgearbetet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar